Taget ur Marleys välkända låt, No woman , no cry. I det moderna samhället tar vi benen och fötterna för givna. Vi har bilar, bussar, tåg, cyklar, skateboards, rullskridskor och kickboards som snabbt kan transportera oss mellan punkt A och B samt till C. Vi gillar farten, tidseffektiviseringen. Intensiteten är en kick men även en börda för många. Yill och med stunderna av avslappning blir intensiva för att hinna med dem!
Igår på min Löprunda återkom meningen "my feet are my only carriage" som ledde mig till meningen " my body is my only vessel". Föreställ dig att du reser runt i universum. Vi är inte långt ifrån den bilden. Kunna ta ett skepp och besöka månen. Kanske längre fram kommer vi att kunna resa till planeter i vår närhet såsom mars och Venus. vem vet, om hundratals år kanske vi kan resa utanför vår galax. Om det vore möjligt att göra detta och du älskade upplevelsen av nya stjärnor, att se och uppleva allt detta magnifika universum. skulle du då inte ta hand om ditt skepp? Eller skulle du resa i ljusets hastighet mellan varje station för att hinna se så mycket som möjligt?
Efter en löprunda Åkarp tur/retur insåg jag behovet att hitta en egen rytm. Både i löpningen men också i livets alla upplevelser.
Har du hittat din rytm?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar